vägen till memphis
älskar texten, kännde för att skriva den.
Den 16 augusti 1977 dör Elvis.
Sten berglind sätter sig i bilen och skriver sitt livs text,
från hjärtat som gråter.
Jag körde söderut från stockholm.
Rösten fyller hela bilen, basen vandrar genom sätena, hela
panelen rister när gitarren kommer.
Det är narturligtvis inte sant.
Det är omöjligt.
Elvis är inte död, det måste finnas ett annat ord.
Nu är det tre dagar efteråt.
Om man höll 150km/tim och motorvägen nådde ända fram,
skulle man ändå aldrig hinna.
Hur långt kan det vara?
Härifrån till Memphis måste det vara hundra mil.
Så löjligt.
Jag är säker den ende här på vägen som är på väg att köra
non stop till Memphis.
Dom andra då. Alla dessa oplar och amazoner. Vad tänker
dom på? Vart är dom på väg?
Dom har nog annat att stå i.
Dom är nog aldrig med.
Dom vet inte.
Men det måste ändå finnas andra, människor över hela
världen, som är i Memphis i kväll, precis som jag.
Begravningen var för fyra timmar sen.
Johnny Cash var där.
Det måste ha varit 1956. Det finns på bild.
Elvis sitter vid pianot i SUN-studion i Memphis. Johnny
Cash, Jerry lewis och Carl Perkins står brevid.
De sjunger gospels.
De är unga, oförbrända, klara att erövra världen.
Nu ligger Elvis i en kista av koppar och brevid står gamle
Cash i sin svarte kostym, också han på att ta sista tåget.
Cash och Elvis.
Jag kan se dom framför mig, fastän det är ljusen från Tumba
centrum jag möter.
Mystery train. det var 1955.
Elvis tyckte om tåg. Han hatade att flyga.
Det kanske var därför han inte kom till Europa, inte därför
att han tjänade så mycket mer i USA.
Klockan är över 11 på kvällen.
Inte en själ i siktet i Tumba, det är bara jag och Elvis.
Undra vad Chico tänker.
Jag minns precis. Det måste ha varit 1958. Vi stod i ett rum
med snedtak i en gammal kåk på ängsgatan.
Det var då han tog fram gitarren och spelade de första,
krångliga riffen i A fool such As I.
Hur kunde man baxna för det?
Varför minns man sånt?
Är det nå't?
Stålkammar.
Gammla kletiga brylcremestuber.
skivomslag.
Rasslet från 25-öringen när den rullar i väg in i den där
jukeboxen.
tredje strängen på gitarren, den dom man aldrig gick att stämma.
Varför kan jag sätta mig i sängen mitt i natten
och dra hound dog som en levande speldosa?
Det finns med alltihopa.
Man säger att Elvis gör allting så mycket bättre än alla dom
andra fjantarna, att pop och punk och hela klabbet är blaha-
blaha och att Mick Jagger aldrig skulle kunna sjunga ''Jailhouse
Rock''.
Eller nå't i den stilen.
Att försöka förklara vad det gäller, vad det v e r k l i g e n
gäller, det är ingen idé.
Antingen vet man, eller också hör man inte dit och kommer
heller aldrig att göra det.
Ett par billjusi mörktet. Är det P3 han har på?
Alla dom på P3 vet inte.
Dagen efter och dom spelade inte en enda Elvis-skiva.
Rädda för att hoppa på snyftvagnen? rädda för att det skulle
bli reklam och ett kommersiellt jippo?
Nä, det var ett hån.
Jag ahr Luxemburg på. Det har aldrig hörts så bra.
Vårsta. 50km/tim. tomt kring katuköket.
Just nu är det nyheter på Luxemburg och man börjar där
borta i kyrkogården i Memphis.
Chet Atkins var där. Gittaristen på RCA sopm gjorde
teensville 1960 och sen blev boss och producent.
vad tänkte han på?
Tänkte han på alla dom hunsratals miljoner skivor som
kommit från mannen i kopparkistan?
Eller på låtarna som fanns kvar?
Man kommer att ge ut de sista skivorna och sångarna, en
efter en, tills det är alldeles tomt och barskrapat?
Ekot från Elvis.
Någonstans känns det fel. Det var så bra som det var.
Allt det andra sen.
Vad skall dom svetsa sönder bilarna i småbitar - som dom
gjorde med James Deans gamla porsche - och sälja skrotet i
små svarta euiter, klädda inuti med röd sammet.
Vad ska James Burton göra? Ronnie Tutt? Glen Hardin?
Alla dom som spelade och levde med Elvis?
Dom skall väl spela med någon annan, stå där på scenen och
se glada ut, alltmedan gräset gror i Memphis.
Det känns också fel.
James Burton skall spela solot i tiger man - det där
glittrande solot som kommer som små elektriska stötar ur
gittaren. Han själv ska stå där brevid, brenbent, med
ansiktet i profil och svettet rinnande ner för halsen.
Nä, det är ju löjligt.
Där är ljuset från Sorrunda och där ligger kyrkan uppe på
höjden och ruvar över folket.
Löpsedlarna sitter kvar vis kiosken.
''Elvis sista timmar''
''Så minns vi honom''
Nu passar det. Nu kommer dom. Nu skall som vända och
vrida på honom. Analysera. Bena ut sammanhangen. Sätta
Elvis i finrum och göra kultur av alltihopa.
I helvete eller!
Var fanns dom 1957 när Elvis stod på lasbilsflaket och
Got A Lot A'livin' To Do?
Var dom på skandia i Västerås den där kvällen, när
Jilhouse Rock äntligen kom till stan.
Hade dom febern?
Sällan.
Tänk på 50-talet. Tänka alla dessa pastorer och och
småskollärarinnor och borgmästare som satt och kved i sina
hålor över den bondlurken och hans vulgära fasoner.
NU sakll det omprövas. Nu skall det gå an.
Sorunda försvinner, det blir mörkt igen och Tony Prince
kommer in på Radio Luxemburg.
Elvis memorial. Stand by. Här kommer han igen.
''I'm gonna catch the next train goin'
and leave my bluse behind
Since you've gone
I've got a mess of blues.''
Undrar vad det är. Vad var det han hade? Varför ärdet här
så mycket bättre än allt det andra?
Är det nå't?
Jag stannar bilen, slår av radion och stiger ut i natten.
Det är alldeles tyst.
Där, Borta i väster, bara ett stycke bakom granskogen, ligger
Memphis, Tennessee.
Det är nå't.
Hej då, Elvis.
Rest in peace, my king of rock&roll
Den 16 augusti 1977 dör Elvis.
Sten berglind sätter sig i bilen och skriver sitt livs text,
från hjärtat som gråter.
Jag körde söderut från stockholm.
Rösten fyller hela bilen, basen vandrar genom sätena, hela
panelen rister när gitarren kommer.
Det är narturligtvis inte sant.
Det är omöjligt.
Elvis är inte död, det måste finnas ett annat ord.
Nu är det tre dagar efteråt.
Om man höll 150km/tim och motorvägen nådde ända fram,
skulle man ändå aldrig hinna.
Hur långt kan det vara?
Härifrån till Memphis måste det vara hundra mil.
Så löjligt.
Jag är säker den ende här på vägen som är på väg att köra
non stop till Memphis.
Dom andra då. Alla dessa oplar och amazoner. Vad tänker
dom på? Vart är dom på väg?
Dom har nog annat att stå i.
Dom är nog aldrig med.
Dom vet inte.
Men det måste ändå finnas andra, människor över hela
världen, som är i Memphis i kväll, precis som jag.
Begravningen var för fyra timmar sen.
Johnny Cash var där.
Det måste ha varit 1956. Det finns på bild.
Elvis sitter vid pianot i SUN-studion i Memphis. Johnny
Cash, Jerry lewis och Carl Perkins står brevid.
De sjunger gospels.
De är unga, oförbrända, klara att erövra världen.
Nu ligger Elvis i en kista av koppar och brevid står gamle
Cash i sin svarte kostym, också han på att ta sista tåget.
Cash och Elvis.
Jag kan se dom framför mig, fastän det är ljusen från Tumba
centrum jag möter.
Mystery train. det var 1955.
Elvis tyckte om tåg. Han hatade att flyga.
Det kanske var därför han inte kom till Europa, inte därför
att han tjänade så mycket mer i USA.
Klockan är över 11 på kvällen.
Inte en själ i siktet i Tumba, det är bara jag och Elvis.
Undra vad Chico tänker.
Jag minns precis. Det måste ha varit 1958. Vi stod i ett rum
med snedtak i en gammal kåk på ängsgatan.
Det var då han tog fram gitarren och spelade de första,
krångliga riffen i A fool such As I.
Hur kunde man baxna för det?
Varför minns man sånt?
Är det nå't?
Stålkammar.
Gammla kletiga brylcremestuber.
skivomslag.
Rasslet från 25-öringen när den rullar i väg in i den där
jukeboxen.
tredje strängen på gitarren, den dom man aldrig gick att stämma.
Varför kan jag sätta mig i sängen mitt i natten
och dra hound dog som en levande speldosa?
Det finns med alltihopa.
Man säger att Elvis gör allting så mycket bättre än alla dom
andra fjantarna, att pop och punk och hela klabbet är blaha-
blaha och att Mick Jagger aldrig skulle kunna sjunga ''Jailhouse
Rock''.
Eller nå't i den stilen.
Att försöka förklara vad det gäller, vad det v e r k l i g e n
gäller, det är ingen idé.
Antingen vet man, eller också hör man inte dit och kommer
heller aldrig att göra det.
Ett par billjusi mörktet. Är det P3 han har på?
Alla dom på P3 vet inte.
Dagen efter och dom spelade inte en enda Elvis-skiva.
Rädda för att hoppa på snyftvagnen? rädda för att det skulle
bli reklam och ett kommersiellt jippo?
Nä, det var ett hån.
Jag ahr Luxemburg på. Det har aldrig hörts så bra.
Vårsta. 50km/tim. tomt kring katuköket.
Just nu är det nyheter på Luxemburg och man börjar där
borta i kyrkogården i Memphis.
Chet Atkins var där. Gittaristen på RCA sopm gjorde
teensville 1960 och sen blev boss och producent.
vad tänkte han på?
Tänkte han på alla dom hunsratals miljoner skivor som
kommit från mannen i kopparkistan?
Eller på låtarna som fanns kvar?
Man kommer att ge ut de sista skivorna och sångarna, en
efter en, tills det är alldeles tomt och barskrapat?
Ekot från Elvis.
Någonstans känns det fel. Det var så bra som det var.
Allt det andra sen.
Vad skall dom svetsa sönder bilarna i småbitar - som dom
gjorde med James Deans gamla porsche - och sälja skrotet i
små svarta euiter, klädda inuti med röd sammet.
Vad ska James Burton göra? Ronnie Tutt? Glen Hardin?
Alla dom som spelade och levde med Elvis?
Dom skall väl spela med någon annan, stå där på scenen och
se glada ut, alltmedan gräset gror i Memphis.
Det känns också fel.
James Burton skall spela solot i tiger man - det där
glittrande solot som kommer som små elektriska stötar ur
gittaren. Han själv ska stå där brevid, brenbent, med
ansiktet i profil och svettet rinnande ner för halsen.
Nä, det är ju löjligt.
Där är ljuset från Sorrunda och där ligger kyrkan uppe på
höjden och ruvar över folket.
Löpsedlarna sitter kvar vis kiosken.
''Elvis sista timmar''
''Så minns vi honom''
Nu passar det. Nu kommer dom. Nu skall som vända och
vrida på honom. Analysera. Bena ut sammanhangen. Sätta
Elvis i finrum och göra kultur av alltihopa.
I helvete eller!
Var fanns dom 1957 när Elvis stod på lasbilsflaket och
Got A Lot A'livin' To Do?
Var dom på skandia i Västerås den där kvällen, när
Jilhouse Rock äntligen kom till stan.
Hade dom febern?
Sällan.
Tänk på 50-talet. Tänka alla dessa pastorer och och
småskollärarinnor och borgmästare som satt och kved i sina
hålor över den bondlurken och hans vulgära fasoner.
NU sakll det omprövas. Nu skall det gå an.
Sorunda försvinner, det blir mörkt igen och Tony Prince
kommer in på Radio Luxemburg.
Elvis memorial. Stand by. Här kommer han igen.
''I'm gonna catch the next train goin'
and leave my bluse behind
Since you've gone
I've got a mess of blues.''
Undrar vad det är. Vad var det han hade? Varför ärdet här
så mycket bättre än allt det andra?
Är det nå't?
Jag stannar bilen, slår av radion och stiger ut i natten.
Det är alldeles tyst.
Där, Borta i väster, bara ett stycke bakom granskogen, ligger
Memphis, Tennessee.
Det är nå't.
Hej då, Elvis.
Rest in peace, my king of rock&roll
